Crohn's and Colitis Awareness

Idag kom den nya "hupparen" (huvtröja på riktig svenska) på posten av Crohn ja Colitis föreningen. Alla som bär den hjälper till att öka medvetenheten om IBD-sjukdomarna. Tummen upp för det!

Snygg och riktigt skön är den :)

Tantvarning!

Varje morgon har det varit lika besvärligt att ta medicinerna, orka klämma ut alla tabletter och komma ihåg att ta alla dessutom! Så när jag för en tid sedan hade ärende till apoteket tänkte jag att jag skulle köpa en ny läcker dosett åt mig. Hittade dock bara de här vanliga tråkiga som alla personer på åldringshemmen använder. Frågade till och med om det inte finns någon lite mer tjusigare, men inte. Så det blev en helt vanlig och tråkig dosett. Men den gör morgonen lite lättare :). 

Borde definitivt ta kontakt till de som tillverkar dosetter och berätta att de kunde pimpa dosetterna med lite "bling-bling". Eller hur?

Inte så tjusig, men väldigt praktisk.

Mysväder och uppskjuten Remsima

Som jag anade så blir det ingen Remsima infusion på onsdag. Måste vara kvitt förkylningen då medicinen kan göra det värre. Det här betydde att jag inte behövde dra iväg med töserna idag i detta ruskiga väder för att åka till sjukhuset på blodprov, wohoo :) Så nu slappar vi bara inne idag.

Blir Remsima nästa måndag istället.

Spring för livet

Jag har aldrig trott att jag skulle börja springa, det har verkat fullständigt omöjligt för mig. Jobbigt med ett hjärta i halsgropen och blodsmak i munnen lixom. Så att gå på gympa, där BodyCombat varit favoriten, och sköna promenader på det har alltid varit det som passat mig bäst. Fram tills nu. Det är inte så lätt att komma iväg på någon ledd träning då det ska passa med familjen, hemsysslor och jobb. Det går över två timmar åt till att åka iväg på en timmes gympa. Så successivt har jag från att gå raska promenader nu kommit till att jag orkar springa. Det är så skönt att märka att jag orkar och gissa om jag tycker att jag är duktig ;) Nu har jag dessutom fått sällskap av en kollega som bor i närheten och hon peppar mig att till och med dra ut och springa i regnet och det är ju inte helt dåligt. 

Nu är min nya favorit-motionsform att springa, och det är skönt för både kroppen och knopp.

Så på önskelistan till julgubben står det nu en pulsmätare, så att det ska bli ännu roligare och mer motiverande att springa. 
Nu måste jag bara bli kvitt hostan så jag kan fortsätta.

Efter en svettig och skön joggingtur.

Hosta och ögoninflammation

Har legat låg några dagar. Flickorna har varit förkylda och haft ögoninflammation. Så nu har jag också legat i feber och en ryslig hosta så jag har alla muskler i hela kroppen sjuka. Idag vaknade jag med sjukt och varigt öga i min tur. Detta är den här mindre trevliga sidan med att ha små barn på dagis :).

Imorgon ska jag på blodprov, som alltid innan jag ska få Remsima. Misstänker att onsdagens Remsima kommer att skjutas upp för att jag är förkyld. Återstår att se.

1 år!

Tänka sig...idag är det ett år sedan jag startade bloggen och skrev mina första (lååånga) blogginlägg. Minns att vädret var ungefär det samma och flickorna spenderade veckoslutet med farmor och farfar så jag kunde sitta och skriva och Jonas grejade med veden.

Så har ett år gått och kan konstatera att det har varit händelserikt och lärorikt :)

Bullshit!

Kommer att skriva ett inlägg som jag hade hoppats att jag hade sluppit. 

Allt sedan vår vardag började fungera normalt med arbete osv. så har jag kommit i kontakt med de mest oförstående människorna som jag tror vem som helst hade förväntat sig att ska vara de mest förstående. I början var det riktigt jobbigt då kommentarer belyste mycket av den oro jag kände kring sjukdomen, och tog allting väldigt hårt. Som tur omringades jag av många fina och förstående personer som gav väldigt bra stöd och som av rent intresse vill försöka förstå allting. 

Hela sommaren och hittills har det känts som att jag verkligen vet var jag står. Jag struntar i alla borden och måsten och har inte dåligt samvete längre över saker som jag tidigare tyckte att hörde till just mina borden och måsten. Tänker att för mig är ändå min lilla familj det viktigaste jag har, och den kommer alltid att gå först, vad det än gäller. Så om jag känner för att inte göra vissa saker, för att t.ex. bara gå omkring i pyjamas här hemma med barnen en ledig dag, så gör vi det. Därför är jag så himla glad att jag har möjlighet att arbeta endast deltid, så att vi får de här dagarna tillsammans. Att det samtidigt kan vara riktigt jobbiga dagar med trots och jobbiga nätter är en annan historia ;).

Jag tycker det har varit intressant att gå till mig själv regelbundet för att lära mig hur det är jag tänker och varför jag reagerar på ett visst sätt och det har gjort att jag lärt mig mera om mig själv. Men som det så fint heter, man blir aldrig fullärd, och det hoppas jag gäller mig själv också, dvs. jag kan alltid lära nya sidor av mig själv. I ett skede bestämde jag att jag ska strunta i löjliga kommentarer och inte ta åt mig av allting, som den känsliga typen jag är. Men nu efter att återigen ha fått ta del av vissa personers kommentarer bakom ryggen så blir jag riktigt irriterad. 

Tycker det är skrattretande att det finns personer som är så missunnsamma och lägger sig i saker som inte angår dem ett skvatt. Samtidigt förstår jag, för om jag inte hade varit med om allt det jag varit tvungen till så hade jag aldrig lärt mig såhär mycket om mig själv, eller förstått vad som PÅRIKTIGT betyder någonting här i livet.. och det kan man lätt vara avundsjuk över. Men jag tror att de här personerna INTE EN DAG hade velat ha en slemmande och blödande tarm som gör att man springer på WC 20 gånger om dagen, samtidigt som man ska sköta en 4-månaders bebis och en 2-åring såmedan mannen arbetar, för att efter flera månader utmattad av blod och näringsbrist, behöva inse att man behöver hjälp med att ta hand om sina barn. Att inte kunna ta en promenad till bybutiken med sina barn utan att vara orolig för hur många gånger man ska skita ner sig på vägen. Att tömma tarmen och genomgå obehagliga undersökningar flera gånger i året med "domen" att hela tjocktarmen är/varit inflammerad och att det är att välja mellan biologiska mediciner eller operera bort tjocktarmen. Välja att prova biologiska mediciner, men att behöva tas med jobbiga biverkningar som den ger... Tror de hade suttit ganska tysta efter det.

Hade gärna delat med mig av alla de här känslorna (för helt tydligt så har de här personerna aldrig varit tillräckligt sjuka), så kanske man funderar en extra gång varför jag har valt att planera min vardag som jag har gjort och ser till att använda mig av de rättigheter jag har. 

Men en sak är säker, fastän den här sjukdomen har varit riktigt för jävlig, så är jag idag glad över allt gott den fört med sig. Jag vet vilka som är mina äkta vänner och som gärna vill förstå. Och jag må fortfarande vara en känslig typ som jag tidigare har sett som något negativt, men som ett bra citat jag en gång läste: "It´s both a blessing and a curse to feel everything so very deeply". Trots det jobbar jag hela tiden med att inte ta åt mig saker, att inte "bry mig" för mycket. Men ibland, som nu, så tar irritationen över och jag blir riktigt förbannad. 

Till min familj och närmaste vänner, ni är guld värda ska ni veta! Och alla andra i min närhet som visat mig äkta omtanke ska veta att jag är evigt tacksam. PEACE!