Skål för förändring!

by J.M Power.

Det här kommer att bli det sista inlägget för den här bloggen. För såhär är det...

Nångång kring nyår kände jag att det fick räcka med att allt för ofta gå omkring med känslan av hopplöshet och att motgångarna tog över mitt/våra liv. Trots att jag tyckte att jag blivit riktigt bra på att göra det jag tycker om och välja det som vår familj mår bäst av, så fanns det dagar som blev riktigt jobbiga, rent av ångestfyllda. Jag visste inte varför och det var skrämmande. Fanns inte en kväll som jag gick till sängs utan dåligt samvete över saker som jag tyckte mig ha kunnat göra bättre, oftast gällde det barnen och mannen. Samtidigt som allting kändes jätte jobbigt, så kände jag också att det är nu det kommer att vända till det bättre. Jag behövde bara komma på hur.

Via IBD-sidan på Facebook blev jag nyfiken på en person som tipsat om sin hemsida. En kväll, då jag redan gått och lagt mig, klickade jag upp hennes hemsida med telefonen och började läsa. Hon hade också ulcerös kolit, hade varit mycket sjukare än jag och har idag tjocktarmen bortopererad. Jag läste och läste och blev bara mer och mer övertygad om att jag äntligen hittat rätt väg till att börja må bättre. Kände igen mig själv i så mycket av de känslor som hon beskrev i allt hon varit med om. Jag grät av sorg för att någon ska behöva genomgå allt det där. Jag grät av lycka, för att jag äntligen kände att det är NU det kommer att vända. 

"Are you up for a change?" stod det och jag tänkte "Yep, definitely!". 

Och där började resan på förändring med hjälp av Henrika Jansson Tonder som bla. är coach i medvetenhet (consciousness).

Jag satt hemma vid datorn och skulle ha min första Skype-session med Henrika. Jag var nervös då jag inte hade någon aning om hur det skulle gå till. Sedan då samtalet väl var igång kändes det hur lätt som helst. Det var inte alls så som man tänker att terapi-samtal går till, utan coaching i ett helt nytt ämne och som handlade om mig.

Jag lärde mig att se mina tankar och handlingar som något som är inbandat på en kassettbandspelare. Där mina intryck ända sedan jag var ett litet barn finns inbandade och spelas upp på repeat för mig ännu idag. Henrika ger mig, med sitt synsätt och förklaringar verktygen till att se att mycket av allt som finns bandat på den där kassetbandspelaren inte är vad JAG egentligen tycker, känner, vill osv. Men att det har fått spela och styra mitt liv hittills. När jag förklarar och berättar ställer hon frågor som: "Vad är det som säger så...?", "Är det vad du tycker...?" och jag märker att nånej, egentligen är det inte min egen åsikt/tanke/känsla! Det är det där som är nerbandat på kassettspelaren som säger så och då måste jag nu trycka på stop-knappen och banda över det med det JAG vill/tycker/tänker osv. Låter kanske invecklat, men egentligen är det inte alls svårt. Idag fungerar det här ganska bra utan att jag behöver lägga så mycket tanke bakom. 

Jag kom fram till att jag har superpowers också. Det låter ju maffigt, eller hur? :)

Egenskaper i mig som jag försökt jobba bort, för att något eller någon har bandat in det på min kassettbandspelare att just de här egenskaperna skulle vara "dåliga" att ha. I samtalet fick jag verktygen att själv komma fram till att kontroll och impulsivitet är mina nya superpowers (idag har jag många fler). De är egenskaper i mig själv som jag har försökt trycka bort men som jag nu ska använda till min fördel istället. Jag har t.ex. kunnat känna att man inte ska vara ett "contol freak", utan leva mera i stunden. Då jag egentligen t.ex. tycker om att sköta saker på ett visst sätt, i viss ordning. Att hemmet är i någorlunda ordning när man lämnar det osv. Eller mitt ibland impulsiva, spontana sätt att ta itu med saker, att det är bättre om man ALLTID tänker efter ordentligt innan man gör något. Nu kan jag vara ett impulsivt control freak istället, för att jag vill OCH DET ÄR SÅ SKÖÖÖNT! Insåg att många riktigt goda val i livet har jag gjort med hjälp av min spontanitet. Som att utan eftertanke sms'a Jonas, som jag inte kände för 11½ år sedan om han hade lust att träffas och sedan efter att han svarat ja fundera ut hur jag ska ta mig från Kimito till Ekenäs. Det löste sig och här är vi idag :).

Efter första sessionen med Henrika fick hon mig att fundera på vad är det PÅRIKTIGT som JAG vill och som JAG MÅR BRA av. 

Bara äälskar hennes sätt att avbryta mig då jag berättar och förklarar med: "Vad om det inte skulle behöva vara så?", eller "Hur kan det bli ÄNNU bättre?" Jag kan sitta tyst en stund och bara konstatera att "FAN, är det såhär lätt?" Bara att programmera om den där kassettbandspelaren :).

Direkt efter den första sessionen kände jag mig så lätt, så glad, så sprudlande att det kunde inte vara sant. Mitt huvud gick på högvarv, en förändring höll på att ske. På högvarv hade det ju gått tidigare också, men fulla av negativa tankar som riktigt säkert hade slängt in mig i väggen ordentligt hårt om inte detta hade hänt. Lyckades direkt inse vad det är jag vill då det handlar om jobbet och bestämde att där behöver jag en förändring genast.

Det gick ett par veckor. Allting kändes lätt, skönt, problemfritt, och istället för att då tänka "hur kan det bli bättre än så här?", började jag tänka att det är för bra för att vara sant. Att "nu är jag på riktigt psykiskt sjuk eller har en hjärntumör eller liknande". Då kändes allting mycket svårare igen och stämningen hemma påverkades också. Men det var lättare att välja tillbaka den där lättheten då jag var MEDVETEN om hur jag tänkte och visste att jag har full rätt att må bra och känna lycka, till och med HELA TIDEN!

Läser som bäst "The Big Leap" av Gay Hendricks, som förklarar varför vi har så svårt att tillåta oss vara lyckliga. Jätte intressant :) 

Visst kan jag ha dåliga dagar som tidigare och "tappa nerverna", fast jag VET att jag istället borde tänka hur det kan bli bättre. Så jag har lite att jobba på min "bitchyness" ännu  ;) 

Har haft flera sessioner med Henrika och har ännu några kvar, till all lycka :) 

Det har hänt mycket på en månad. Det kanske inte märks, men hade man kunnat se in i min skalle så är det ommöblerat och rensat en hel del. 

Nu ligger tankarna på mycket om drömmar. Om mina, min mans och vår familjs drömmar - vad mer är möjligt lixom? :) Vid djupare diskussioner här hemma med de här verktygen som jag fått, insåg vi att vi har låtit den där bandspelaren styra lite för mycket och det är dags att klämma på stopknappen. 

Jag har länge känt att jag har så mycket mer att ge (men tänkt att vad är jag nu för en typ som ens vågar tänka så?) och jag har börjat fundera kring det här som finns omkring oss och hur det påverkar/inverkar på oss. Tänk om jag en dag får möjlighet att hjälpa personer i liknande situation som jag själv, på samma sätt som Henrika hjälpt mig? What a dream :)!

Vad om det inte är något negativt med att inte känna sig helt nöjd? Har satt alltför stort fokus på att jag känna att jag borde vara nöjd över mitt liv. Då jag faktiskt i alla tider njutit av förändringar och funnit mig i dom. För mig är det en drivkraft att vilja mera hela tiden.

Nu väntar spännande tider och nya utmaningar. Bestämde mig för att sluta där jag nu jobbar och börjar istället jobba mera rutinerat med kvällar, veckoslut och helger lediga. Det betyder mera tid med hela familjen och det är vad JAG VILL och kommer att MÅ BRA av just nu.

SKÅL FÖR FÖRÄNDRING!

Jag har bestämt att jag inte är en KolitMamma längre. Jag är "bara" Sandra. Den Sandra som jag själv vill vara :) 

För tänk om det är så... att vår kropp faktiskt kan prata...på riktigt? Vi kan alla välja att må bra och göra det vi vill. Det finns framför oss hela tiden, vårt medvetna. Väljer vi (pga kassettbandspelaren) att inte se det börjar kroppen säga åt oss att göra det. Lyssnar vi inte, blir kroppen tvungen att till slut skrika så högt att den ger oss en ulcerös kolit för att få oss att vakna. Lyssnar vi inte sen heller så kör den in oss i väggen för att förhoppningsvis få oss att vakna? Tänk om...det är så "enkelt"?

För mig har ingenting annat fungerat hittills, hur duktig jag än har varit på att ta reda på allt jag kan om IBD och analyserat mitt mående i tron om att må så bra som möjligt. Som sjukskötare är det dessutom riktigt givande att bredda sitt synsätt från enbart det vetenskapligt bevisade till så mycket annat som inverkar på vår hälsa. 

Så, känner att det inte skadar att tänka lite annorlunda, speciellt när jag känner mig mer levande än på många år!

Därför är det här sista inlägget...

...på den här bloggen :)

Bloggen kommer ändå att finnas kvar, för det är med hjälp av den jag många gånger fått ordning på mina tankar och ut många frustrationer under den här tiden, så den betyder mycket för mig.

Här kommer Henrikas hemsida som jag rekommenderar alla som kan engelska att läsa! 

http://henrikatonder.com/work-with-me/

FEEL FREE TO SHARE!

Dagens läkarbesök!

Idag åkte jag iväg till Helsingfors och träffade läkaren. Provbitarna som togs vid kolonoskopin visade riktigt bra. Inte ett mikroskopiskt tecken på inflammation i tarmen, "deep remission" kallar man det. Så nu avslutas Remsima-infusionerna och jag fortsätter med Azamun-tabletterna. Om tre månader kontrolleras Calpro och blodvärden att allting fortsätter vara bra. Måste genast jag har symptom på försämring kontakta IBD-skötarna så ser man vidare ifall jag blir tvungen att påbörja Remsima igen. 
Om allt är bra, blir det kontroller varje halvt år.

Procentuellt sett så ser min prognos bra ut, i och med att jag inte hade besvär och medicinering innan det blev som det blev. Så vi ska hoppas det får förbli såhär nu. Om det fortsätter såhär så kan jag om några år sluta med Azamun-tabletterna, men Asacol kommer jag antagligen äta livet ut.

Inte så tokig julklapp inte :) Nu hoppas jag att det blir mindre spring hos läkare och vi får vara utan den våldgästande Bassiluskan. Varenda lediga dag den senaste tiden har det varit endera jag eller någon av flickorna som behövt läkare känns det som. Nu är ögon, hosta och öron omskötta...Hoppas ännu vi klarar oss ifrån magsjuka som brukar börja härja kring jul.

PS. För nya läsare kommer här länken till mitt första inlägg då jag ännu hade sjukdomen aktiv:
http://kolitmamma.blogspot.fi/2013/10/min-29de-fodelsedag-da-allting-borjade.html

Det här med att vara förälder...

Har tidigare tänkt att jag ska skriva något om hur det är att var förälder i dagens samhälle, men det har inte blivit av. Nu har jag nyss kommit hem från en god väninna och blev av våra samtal inspirerad att skriva på bloggen. Ska försöka skriva med lite humor, så ta mig inte helt på orden ;)

Vi pratade om hur vi som mammor kämpar med våra känslor varje dag. Att vara så fruktansvärt less på att bråka och skrika med sina barn, om samvetskval, tålamod och att inte räcka till och samtidigt känna en sådan enorm kärlek och tacksamhet till dessa små människor man skapat. 

En vardag hos oss allt för ofta nuförtiden ser ut ungefär såhär (när man lämnar bort allt det rosenröda):
Man släpar upp sig från sängen för att väcka barnen (för det är ju klart att de dagar vi ska till dagis verkar dom kunna sova hur länge som helst, när vi är lediga är det full fart ofta före 7). Jobb- och dagisdagar är det väldigt svårt att hålla tiden. Jag som innan barnen alltid var i god tid överallt är nu i sista minuten. Alltid är det någon som är på dåligt humör om morgnarna, det lyckas inte att alla är på gott humör när vi ska iväg. Carolin har något underligt för sig att strumporna är "tassiga" trots att dom sitter helt perfekt, och vad jag än gör så blir det inte bra. Hon ligger på golvet och sparkar och skriker. Där håller min stubin inte länge och jag är redan frustrerad. Corinn är i perioden "kan selv", och visst, mycket kan hon själv, meeen dååå deeet taaaar sååå lååång tiiid! Men har lärt mig att det ändå är bättre att det får ta tid än att vi båda blir arga. 
Sedan söker jag dem efter jobbet. Flickorna springer glaaada emot mig och ropar "MAAAMMMAAA" förtjust och man tänker att "jeee, mina härliga ungar, vitsi så roligt att se dem" och man håller om dom i en bamsekram och allt är tjohejsan och man känner att man är världens lyckligaste mamma. Vi hinner bara stänga grinden till dagis så börjar en med gnällig röst "kan selv", eller den andra "ja tycker int om min syster". Man har gott med tålamod då ännu och låter Corinn klättra upp i bilen och bilstolen själv, för att hon tror att hon kan det, men blir rasande tokig när hon märker att hon inte klarar det påpaltad med vinterhalare och vinterskor, utan jag måste hjälpa. Åt Carolin försöker jag på ett pedagogiskt sätt förklara att jag nog tror att hon trots allt ändå tycker om sin lillasyster osv.. 

När jag parkerat bilen hemma så ska det bråkas om vem som ska först ut från bilen. Sedan hinner jag kanske lyfta in matkassarna så kommer den yngre på att det var visst hon som skulle gå först och öppna dörren och slänger sig på marken och gallskriker för det. Jag stänger dörren och går tillbaka till henne och säger att hon visst får vara duktig och öppna dörren själv. Nej, men då står den äldre redan inne och stortjuter för att hon vill ha hjälp att få av sig ytterkläderna. Så ena står och stortjuter inne och den andra ute. Nu finns det inte så mycket världens-lyckligaste-mamma-känslor kvar längre kan jag säga och vi har inte ens hunnit ordentligt hem ännu.

Sen när vi väl är inne så vet man att man måste nästan genast börja med maten, och det betyder att man har en gnällig och famnsjuk 2-åring som drar en i byxbenen. Så det är höjden av lyx när det finns rester att värma eller att det gått några dagar sedan vi senast åt leverlåda så vi kan värma det och bara slänga oss i soffan.

Kvällsrutinerna går ofta rätt bra nuförtiden. Kvällsmål, tvätt, saga och i säng. Tidigare hette det att vi läser endast en saga, men för att det ska gå smidigare så läser vi nu ofta två, en som dom båda har fått välja. Carolin pratar man en stund med om hur dagen varit och hon somnar sedan själv efter en stund (men visst, det ska vara ett glas vatten, kisa en extra gång, en puss och en bamsekram innan man kan lämna rummet).

Corinn däremot vill inte hållas i sin säng om man inte sitter bredvid. Och man ska "paja lite" som hon säger och vill att man pajar henne på rumpan eller i håret.

När dom väl sover är det värt att kolla att allt ligger någorlunda framplockat inför morgonen så att allt ska gå så smidigt som möjligt...Så att man inte behöver stå och riva året av sig och bli rabiat över en försvunnen handske när det är bråttom till jobb och dagis. 

När dom väl sover får man en stund riktig myspys i soffan med sin älskade man, gärna ett glas rött i handen och vi pratar om hur dagen har varit, om drömmar och om framtiden. 
JAMEN ELLER HUR?? 
Bra om vi lyckas sitta i varsin soffända och glo på TV en stund innan det blir dags att lägga örat på dynan. 

Läste så bra vad en vän lagt upp på FB för en tid sedan, i stil med det här:

"När barnen sover är de så söta att man kunde äta upp dem, och följande morgon ångrar man att man inte gjorde det". 

Så bra!

Vi pratade också med min väninna om alla artiklar som delas vidare på Fb, hur de kan påverka småbarnsföräldrar. Själv läser jag gärna olika böcker och bloggar och många har hjälpt mig att förstå mig själv och om det är något mönster som vi fastnat i så har det många gånger hjälpt. Den här tycker jag speciellt om: http://petrakrantzlindgren.se/2011/08/22/det-ar-svart-att-bete-sig-bra-nar-man-kanner-sig-dalig/

På Fb delas det artiklar hit och dit, och varje gång jag läser dom så kan jag känna igen mig på något av vad som skrivs. Då man redan går omkring med dåligt samvete för det ena och andra så gör det ju inte saken bättre att hur man än gör så gör man FEL och alla andra gör säkert rätt, i iallafall när man läser kommentarerna under. Ändå klickar man upp de där förbaskade länkarna och läser hur perfekta föräldrar sköter sina barn. Missförstå mig inte här, jag tror inte det finns något som perfekta föräldrar. Eller ja, en perfekt förälder för mig är isåfall en sådan som är medveten om sina brister och att man ibland gör fel och det är tillåtet att vara arg på sitt barn. Huvudsaken är att man väger upp sin utbrott med mera kramar och gos däremellan. Den som påstår att allt är så bra hela tiden tror jag ljuger och dom är det synd om.

Idag ska man helst inte få tycka att det är tungt och jobbigt att ha små barn, man ska skämmas om man ryter och skriker åt sitt barn, att tycka att det är skönt att komma bort helt själv ska man ogärna tala om, att man ibland mutar barnet med något gott framför TV'n för att få en lugn stund är så själviskt och grymma öde om du lämnar barnet i bilen då du snabbt springer in i butiken.

Då kan jag inte annat än tänka på de mammor som verkligen mår psykiskt dåligt idag, med dagens nyhetsflöde och allt det "perfekta" och rosenröda som florerar i sociala medier som säkert bidrar till ännu mera psykisk ohälsa hos dessa mammor (tänker såklart på de tragiska händelserna den senaste tiden).

Önskar att de här sakerna skulle betonas mera och tydligare på t.ex. föräldraförberedelsekurser, för det är ju det här som är den verkliga utmaningen med småbarn. En förlossning och tiden efter den är bara en liten del. Eller vad tycker ni?

Jag är oerhört tacksam över de kontakter jag har som jag kan ventilera med och känna mig som en normal mamma när det känns som att allt bara går fel. Speciellt mycket tycker jag om just den här ena väninnan (you know who you are <3), som många gånger lyckas avsluta en mening med samma ord som jag själv skulle använda och hur vi kan skratta så tårarna rinner och magmusklerna värker åt hur vi fungerar och tänker...Terapi på hösta nivå!

En stor eloge går också till min svärmor, som ställer upp och har funnits till hands ända sedan jag blev sjuk. Jag vet att jag när som helst kan fråga henne om hjälp och jag vet också att hon säger nej då det inte går. Hon vill gärna ha "fammodagar" inplanerade i kalendern och det är då som jag ensam eller tillsammans med Jonas kan komma bort och hitta på något och ladda batterierna! För jag är helt klart en bättre mamma när jag får komma iväg lite. Så är det!

Så HIGH FIVE till alla härliga morsor (och farsor såklart) där ute som kämpar! 

Trots allt det jobbiga så finns det ju mycket glädjestunder och man kunde ju inte tänka sig ett liv utan de här mysiga terroristerna :)

PS.1 Behöver jag tillägga att jag diggar Ecards? Ibland träffar de så rätt att jag skrattar så att barnen tror att jag gråter xD

PS2. Idag är en lyckans dag, för vi har klarat eftermiddagen och kvällen utan värre gråt och skrik fast jag har suttit fast i datorn och skrivit det här inlägget :)

Kolonoskopi 4

Såja. Igår var jag på kolonoskopi. Det gick bra, lite mera ont gjorde det den här gången tyckte jag, men ingenting jag inte klarade av. Tarmen såg frisk ut, ingen inflammation och läkaren var nöjd. Så jag är också nöjd. 

Fick förfrågan att få vara med i en undersökning gällande nya DNA-virus (parvovirus). Och självklart vill jag vara med och bidra till forskning som hjälper till att få svaren på flera gåtor om våra kroppar. Det innebar att de tog fyra mera provbitar än vanligt, så undersökningen tog länge tid och därför upplevde jag kanske den mera obehaglig nu då medicinerna jag fick hade börjat sluta verka.

En polyp, om jag minns rätt, hade jag som läkaren klippte bort. Inget farligt med det.

Hon (läkaren) undrade om jag äter Omega-3, vilket jag faktiskt har börjat äta för ungefär en vecka sedan, eller Omega-7 egentligen. Det kan göra att man blöder mycket lättare och det såg man tydligt efter att hon hade tagit provbitarna. Hon behövde gå tillbaka och kolla några gånger att såren efter provbitarna slutat blöda av sig själv.

Nu är det bara att vänta på läkarbesöket den 8.12, och se hur det kommer att se ut i fortsättningen.

Natten till igår var det igen Corinns tur att börja hosta och snora. Ont i örat hade hon också. Vakade och sov med henne och idag har jag också hostan tillbaka och täppt näsa. I lördags var min antibiotikakur slut. Man blir så munter och glad! 
Försöker se det positivt, att jag hittills har fått vara frisk. Då jag fått Remsima nu i över ett år och det är först nu som jag känner att jag är förkyld hela tiden. Och fastän det inte är så att man är febrig och ligger däckad i sängen så blir det tungt att gå omkring med hosta och täppt näsa och samtidigt vakna flera gånger om nätterna. Men lite bitter är jag nog nu. 

Kolonoskopi imorgon!

Det gått ett år sedan senaste kolonoskopin och nu är det dags igen. Så den här dagen består av tarmtömning, tjohejsan! Drack tidigare i morse första glaset CitraFleet och ska ta det andra på eftermiddagen. Ingen mat, bara dricka i ett dygn. Imorgon kl. 12:30 ska jag vara på gastropolikliniken.

Var på blodprov i fredags och lämnade Calpro, svaren får jag då jag har läkartid till Mejlans den 8.12. Då lär jag också få veta om jag kommer att behöva fortsätta med Remsima eller inte.

Kryssning, barnrum och 2-års kalas.

Kryssningen till Stockholm var riktigt lyckad. Bara vara tillsammans, gå till dukat bord och låta barnen springa och leka var en fröjd. Lite skumppa, bröllopsdagen till ära, hann jag och Jonas med mellan tuggorna på buffén. Mumindiscot var en höjdare, fast så jätte nära Mumin vågade ingen av dem gå. Att ha hytten med utsikt över promenaden (SiljaLine) var ett smart val, för det var underhållande för barnen. Hade man åkt med inställningen att få vara utvilad när man kommer tillbaka hade man nog blivit besviken :), men det gör nog gott att få komma bort lite tillsammans och sedan uppskatta allt man har här hemma igen en tid. Allt som behöver fungera för att vardagen ska löpa blir så fruktansvärt tråkigt och enerverande, och jag tror jag skulle bli galen om jag inte fick komma iväg lite ibland.

Vi åkte tunnelbana, till flickornas förtjusning, från Gärdet till Kista gallerian (t-bane byte på T-Centralen) och spenderade timmar där tillsammans med min goda vän Annika och som också är Corinns gudmor. Fick flera julklappar köpta och en hel del annat roligt också :) Barnkläder från Next t.ex. där kan man snabbt bli ruinerad. Jajks!

Flyttade ju Corinn till eget rum tidigare, vilket var lyckat med tanke på de besvärliga nattningarna vi hade. Dessutom sover hon gärna lite längre på morgonen än Carolin, så hon får sova i fred de dagar vi är lediga. Trots hosta och trötthet tog jag itu med hennes rum och rev de gamla tapeterna, skaffade målning och tyg till nya gardiner för att få hennes rum lite mer flickigt än vad det var tidigare (svart, vitt, grått). Inredning och detaljer är ett stort intresse för mig, så det var kul att få fixa och dona lite igen.Har inte funnits mycket tid över för sådant den senaste tiden. Jonas hjälpte till och målade väggen och såhär blev det till slut, färdigt till hennes födelsedag:

Förra lördagen fyllde vårt lilla trassel, som jag kallar henne, 2 år. Min mamma kom körande från Österbotten på fredagen och var här och bakade bulla och maränger med flickorna. På lördagen hade vi kalas och det var en mycket nöjd fröken som var glad över sina paket och att hon fick äta KAKA :) 

Bassiluskan in the house!

Här har vi Bassiluskan på besök, mest hela tiden känns det som just nu. Efter att flickorna började dagis så har vi varit mer eller mindre snoriga och hostiga sedan dess. Surprise, surprise. Har inte klagat, för vi har varit beredda på det. Men efter att inte sovit en hel natt på väldigt länge och efter att ha hostat i tre veckor så börjar jag få nog. Var ju förkyld innan jag fick förra Remsiman, men hade ännu hosta, och antagligen gjorde medicinen att förkylningen tog ny fart. Har ätit en antibiotikakur nu mot bronkit, och hostan har blivit bättre, men nog känns det i kroppen och huvudet som om att allting inte är borta. Så trööött är jag, känns som att jag skulle kunna sova en vecka i sträck. Springandet har varit på paus, och det harmar. Provade i ett skede, men det slutade i hostattack. Så har nöjt mig med att gå promenader, nästan varje dag istället. Förhoppningsvis vänder det och vi får vara friska över julen :)

"Ingrid och bassiluskan". En av favoritböckerna här hemma.

Tips från sjukskötaren!

Har fått en del frågor kring IBD den senaste tiden, om hur jag fick diagnos, hur jag mått, vilka mediciner jag använder osv.

Som sjukskötare är jag kanske extra intresserad av IBD och insatt till en del, men man ska komma ihåg att alla våra kroppar fungerar olika och reagerar olika på sjukdom och behandling av den. Det som jag skriver om är utifrån mig och mina egna upplevelser.

Men nu har jag tänkt att jag ska skriva ett inlägg som sjukskötar-Sandra emellan :)

För dig som läser och har levt med sjukdomen en tid, eller nyligen fått en diagnos, så har jag några tips som är värda att tänka på.

• Ta dina mediciner som läkaren ordinerar. Kontakta alltid läkaren eller vårdpersonal om du har frågor kring din medicinering. Som exempel lärde jag mig att vid ulcerös kolit är Asacol cancerskyddande och den bör man aldrig avsluta efter att man fått diagnos...
• ... för jo, IBD ökar risken för tarmcancer och därför är alla kontroller viktiga att gå på!
• En försämring i sjukdomen, dvs. skov är ett tecken på att medicineringen inte är den rätta. Detta betyder att om du är sämre i magen en längre tid (kramper, diarré, blod, slem...) så behöver din läkare veta detta. Symptomen berättar att inflammationen är aktiv och behöver behandlas för att inte utsätta kroppen för mera skada.
• Ta reda på allt du kan om din sjukdom. Det hjälper till att förstå så mycket och samtidigt hålla dina tankar mera positiva.
• Ställ krav på läkare och vårdpersonal, kom ihåg att det är din kropp och du har all rätt att få må bra!
• Prata om din sjukdom. Jag vet, det är många gånger väldigt obekvämt att prata om hur många gånger man behöver skita om dagarna, eller att man är rädd för att skita ner sig...eller att det kommer blod osv., men ge det ett försök. Det lättar sinnet att få prata av sig emellanåt och samtidigt ökar det förhoppningsvis förståelsen hos andra. Om du inte vill prata med vänner, familj eller andra bekanta, så vänd dig till någon professionell.
• Ta hand om dig. Ät hälsosamt och motionera regelbundet, det gör gott både fysiskt och psykiskt.
• Undvik stress, lär dig hantera din stress och ha inte för höga krav på dig själv.

Sådär. Märker att jag hade kunnat skriva massor, men de här punkterna känner jag att jag vill dela med mig!

Auf wiedersehen!

Bröllopsdag no 4

Idag för fyra år sen var jag gravid i 20-någonting-veckan med Carolin och vi åkte iväg till Egypten på resa. Då överraskade vi också alla med att gifta oss.

Hade aldrig trott att jag skulle kunna ta på mig snorkel och cyklop och njuta av snorkling...men det var ju något fantastiskt där under ytan. Verkligen fint!

Efter den resan blev det hajattacker just där vi hade varit och oroligheterna blommade upp. Hoppas man någon gång vågar ta sig dit igen.

Idag, fyra år senare, med en hel del händelser i bagaget så tar vi våra två flickor med på kryssning till Stockholm. Ska bli skönt!

Snorkling med bula i Shark's Bay

Halloween

Jag hade ledigt i fredags och då var också flickorna hemma från dagis. Carolin missade då maskeraden och fastän hon inte visste vad det innebar, så tänkte jag att vi skulle ha lite extra skoj hemma istället. Har egentligen aldrig varit så värst intresserad av Halloween, men nu kan jag tycka att det är roligt att det finns orsak att göra någonting annorlunda med barnen. Så jag skaffade dräkter åt dem båda och på fredag eftermiddag klädde jag dom i sina dräkter och riktigt lyckat blev det. För första gången fixade jag en pumpalykta också, och med lite hjälp av Pinterest så skar jag en med Tingeling motiv. Blev ju inte riktigt som den skulle vara, men inte var det så dåligt resultat med tanke på att det var första gången ;)  Min lillasyster kom och spenderade kvällen med oss och när barnen hade somnat så var det dags för Idol, veckans höjdpunkt på TV :)

Lördagen, alla helgons dag, tände vi ett ljus för min morfar som gick bort i december ifjol.