Har tidigare tänkt att jag ska skriva något om hur det är att var förälder i dagens samhälle, men det har inte blivit av. Nu har jag nyss kommit hem från en god väninna och blev av våra samtal inspirerad att skriva på bloggen. Ska försöka skriva med lite humor, så ta mig inte helt på orden ;)
Vi pratade om hur vi som mammor kämpar med våra känslor varje dag. Att vara så fruktansvärt less på att bråka och skrika med sina barn, om samvetskval, tålamod och att inte räcka till och samtidigt känna en sådan enorm kärlek och tacksamhet till dessa små människor man skapat.
En vardag hos oss allt för ofta nuförtiden ser ut ungefär såhär (när man lämnar bort allt det rosenröda):
Man släpar upp sig från sängen för att väcka barnen (för det är ju klart att de dagar vi ska till dagis verkar dom kunna sova hur länge som helst, när vi är lediga är det full fart ofta före 7). Jobb- och dagisdagar är det väldigt svårt att hålla tiden. Jag som innan barnen alltid var i god tid överallt är nu i sista minuten. Alltid är det någon som är på dåligt humör om morgnarna, det lyckas inte att alla är på gott humör när vi ska iväg. Carolin har något underligt för sig att strumporna är "tassiga" trots att dom sitter helt perfekt, och vad jag än gör så blir det inte bra. Hon ligger på golvet och sparkar och skriker. Där håller min stubin inte länge och jag är redan frustrerad. Corinn är i perioden "kan selv", och visst, mycket kan hon själv, meeen dååå deeet taaaar sååå lååång tiiid! Men har lärt mig att det ändå är bättre att det får ta tid än att vi båda blir arga.
Sedan söker jag dem efter jobbet. Flickorna springer glaaada emot mig och ropar "MAAAMMMAAA" förtjust och man tänker att "jeee, mina härliga ungar, vitsi så roligt att se dem" och man håller om dom i en bamsekram och allt är tjohejsan och man känner att man är världens lyckligaste mamma. Vi hinner bara stänga grinden till dagis så börjar en med gnällig röst "kan selv", eller den andra "ja tycker int om min syster". Man har gott med tålamod då ännu och låter Corinn klättra upp i bilen och bilstolen själv, för att hon tror att hon kan det, men blir rasande tokig när hon märker att hon inte klarar det påpaltad med vinterhalare och vinterskor, utan jag måste hjälpa. Åt Carolin försöker jag på ett pedagogiskt sätt förklara att jag nog tror att hon trots allt ändå tycker om sin lillasyster osv..
När jag parkerat bilen hemma så ska det bråkas om vem som ska först ut från bilen. Sedan hinner jag kanske lyfta in matkassarna så kommer den yngre på att det var visst hon som skulle gå först och öppna dörren och slänger sig på marken och gallskriker för det. Jag stänger dörren och går tillbaka till henne och säger att hon visst får vara duktig och öppna dörren själv. Nej, men då står den äldre redan inne och stortjuter för att hon vill ha hjälp att få av sig ytterkläderna. Så ena står och stortjuter inne och den andra ute. Nu finns det inte så mycket världens-lyckligaste-mamma-känslor kvar längre kan jag säga och vi har inte ens hunnit ordentligt hem ännu.
Sen när vi väl är inne så vet man att man måste nästan genast börja med maten, och det betyder att man har en gnällig och famnsjuk 2-åring som drar en i byxbenen. Så det är höjden av lyx när det finns rester att värma eller att det gått några dagar sedan vi senast åt leverlåda så vi kan värma det och bara slänga oss i soffan.
Kvällsrutinerna går ofta rätt bra nuförtiden. Kvällsmål, tvätt, saga och i säng. Tidigare hette det att vi läser endast en saga, men för att det ska gå smidigare så läser vi nu ofta två, en som dom båda har fått välja. Carolin pratar man en stund med om hur dagen varit och hon somnar sedan själv efter en stund (men visst, det ska vara ett glas vatten, kisa en extra gång, en puss och en bamsekram innan man kan lämna rummet).
Corinn däremot vill inte hållas i sin säng om man inte sitter bredvid. Och man ska "paja lite" som hon säger och vill att man pajar henne på rumpan eller i håret.
När dom väl sover är det värt att kolla att allt ligger någorlunda framplockat inför morgonen så att allt ska gå så smidigt som möjligt...Så att man inte behöver stå och riva året av sig och bli rabiat över en försvunnen handske när det är bråttom till jobb och dagis.
När dom väl sover får man en stund riktig myspys i soffan med sin älskade man, gärna ett glas rött i handen och vi pratar om hur dagen har varit, om drömmar och om framtiden.
JAMEN ELLER HUR??
Bra om vi lyckas sitta i varsin soffända och glo på TV en stund innan det blir dags att lägga örat på dynan.
Läste så bra vad en vän lagt upp på FB för en tid sedan, i stil med det här:
"När barnen sover är de så söta att man kunde äta upp dem, och följande morgon ångrar man att man inte gjorde det".
Så bra!
På Fb delas det artiklar hit och dit, och varje gång jag läser dom så kan jag känna igen mig på något av vad som skrivs. Då man redan går omkring med dåligt samvete för det ena och andra så gör det ju inte saken bättre att hur man än gör så gör man FEL och alla andra gör säkert rätt, i iallafall när man läser kommentarerna under. Ändå klickar man upp de där förbaskade länkarna och läser hur perfekta föräldrar sköter sina barn. Missförstå mig inte här, jag tror inte det finns något som perfekta föräldrar. Eller ja, en perfekt förälder för mig är isåfall en sådan som är medveten om sina brister och att man ibland gör fel och det är tillåtet att vara arg på sitt barn. Huvudsaken är att man väger upp sin utbrott med mera kramar och gos däremellan. Den som påstår att allt är så bra hela tiden tror jag ljuger och dom är det synd om.
Idag ska man helst inte få tycka att det är tungt och jobbigt att ha små barn, man ska skämmas om man ryter och skriker åt sitt barn, att tycka att det är skönt att komma bort helt själv ska man ogärna tala om, att man ibland mutar barnet med något gott framför TV'n för att få en lugn stund är så själviskt och grymma öde om du lämnar barnet i bilen då du snabbt springer in i butiken.
Då kan jag inte annat än tänka på de mammor som verkligen mår psykiskt dåligt idag, med dagens nyhetsflöde och allt det "perfekta" och rosenröda som florerar i sociala medier som säkert bidrar till ännu mera psykisk ohälsa hos dessa mammor (tänker såklart på de tragiska händelserna den senaste tiden).
Önskar att de här sakerna skulle betonas mera och tydligare på t.ex. föräldraförberedelsekurser, för det är ju det här som är den verkliga utmaningen med småbarn. En förlossning och tiden efter den är bara en liten del. Eller vad tycker ni?
Jag är oerhört tacksam över de kontakter jag har som jag kan ventilera med och känna mig som en normal mamma när det känns som att allt bara går fel. Speciellt mycket tycker jag om just den här ena väninnan (you know who you are <3), som många gånger lyckas avsluta en mening med samma ord som jag själv skulle använda och hur vi kan skratta så tårarna rinner och magmusklerna värker åt hur vi fungerar och tänker...Terapi på hösta nivå!
En stor eloge går också till min svärmor, som ställer upp och har funnits till hands ända sedan jag blev sjuk. Jag vet att jag när som helst kan fråga henne om hjälp och jag vet också att hon säger nej då det inte går. Hon vill gärna ha "fammodagar" inplanerade i kalendern och det är då som jag ensam eller tillsammans med Jonas kan komma bort och hitta på något och ladda batterierna! För jag är helt klart en bättre mamma när jag får komma iväg lite. Så är det!
Så HIGH FIVE till alla härliga morsor (och farsor såklart) där ute som kämpar!
Trots allt det jobbiga så finns det ju mycket glädjestunder och man kunde ju inte tänka sig ett liv utan de här mysiga terroristerna :)
PS.1 Behöver jag tillägga att jag diggar Ecards? Ibland träffar de så rätt att jag skrattar så att barnen tror att jag gråter xD
PS2. Idag är en lyckans dag, för vi har klarat eftermiddagen och kvällen utan värre gråt och skrik fast jag har suttit fast i datorn och skrivit det här inlägget :)
