Några härliga veckor

Efter att "bara" varit hemma hela sommaren kändes det äntligen i slutet av juli någon gång att det börjar vända mot det bättre.

Hade till och ifrån haft dåligt samvete då jag inte hälsat på familj och vänner i Kimito så ofta som jag hade velat, som man ju gärna träffar ofta. Att åka iväg med flickorna hade varit så himla roligt, men då jag visste att det helt enkelt tar för mycket energi av mig så var det ingen idé. Kvällen blir bara kämpig med en trött och irriterad mamma och barnen som märker av det och då blir de också missnöjda. 

Fick så bra förklarat av en person som satte lite perspektiv på min situation om det här med min trötthet. Jag måste acceptera att jag inte har full kapacitet av energi som förut, och kanske aldrig kommer att ha det, för en viss procent kommer alltid att gå åt till sjukdomen. "Se det som ett Duracell batteri, på de som man kan kolla hur mycket effekt det finns kvar, det kommer aldrig att visa fullt åt dig så länge sjukdomen är aktiv". Det har hjälpt mig på vägen till acceptans och komma till insikt många gånger, och att hålla ribban, som jag skrivit om tidigare, låg. För det viktigaste sist och slutligen är trots allt att familjen mår bra och det är dit jag vill att min energi ska gå.

I och med att jag började känna mig bättre, kände jag också att jag gärna skulle hoppa in och jobba lite. Min mammaledighet tog slut i början av augusti och Jonas blev hemma på semester + att han tog ut sin pappamånad, så han var hemma 10 veckor allt som allt.

Därför tänkte jag också att det bara vore bra om jag kom bort lite hemifrån, nu då jag inte springer på wc hela tiden och tröttheten inte helt och hållet tar över handen, så att Jonas och flickorna får greja hemma på egen hand.

Fick några arbetsturer och var nog lite nervös ifall jag skulle klara av det. Eller egentligen var jag inte nervös över att klara av att jobba utan snarare hur däckad jag skulle vara efter jobbet. Men, som jag gissade, lite miljöombyte tillförde nog bara mer positiv energi och allt gick riktigt bra. Det handlade ju endast om några pass nu och då, så hann bra vila där emellan. Riktigt roligt att träffa kollegor och känna sig betydelsefull någon annanstans än hemma. Och framför allt, mindre tankar på sjukdom och elände.

När Jonas var hemma passade jag på att göra lite saker för mig själv, och i och med att jag mådde bättre började jag gå promenader igen, vilket kändes oerhört skönt för både kropp och knopp :). Passade också på att göra saker ensam med Carolin, inte mer än att ta henne ensam med till butiken, eller till parken eller skogen.

Man har läst att småbarnstiden många gånger sätter parrelationen på prov. Att dessutom tvingas gå igenom långtids sjukdom gör väl prövningen ännu större. Ännu vet vi inte hur länge det räcker tills allting blir någorlunda "normalt", men vi har nog sett till att planera in "tumistid" och det behövs nog för att inte glömma bort varandra i rutiner och allt som har med sjukdomen att göra. Men har också märkt att planerar men verkligen inte in det så blir det heller inte av. Tur har vi flickornas farmor och farfar som gärna har de hos sig mer än vad de nu redan har, så att vi får tillfälle för det :)

Det blev t.ex. en natt på Nådendals bad i mitten av september. Bara slöa, äta, sova, äta igen och prata. Inga tider eller rutiner att följa. Ljuvligt, och så himla roligt att komma hem till töserna efter det.