Relaps - Kortisonhelvete - Azatioprin påbörjas

Dagisstarten för Carolin gick över förväntan. Hon hade inga problem att komma in i gruppen och hon pratade gärna om hur hon ätit mat och fått sova om dagarna.  Just sådant som hon inte fick här hemma..hehe ;) Det dåliga samvetet togs jag nog med en tid, men sakta gick det om då jag märkte hur betydelsefullt det var för oss alla. Carolin var nöjd och jätte glad över allt hon gjort på dagis och jag kunde sova när Corinn sov dagssömn. Det gjorde dessutom att alla var på bättre humör om kvällarna och Jonas hade mindre att stå i när han kom hem från jobb. Så det var en win-win situation för oss alla.

Det kändes bra i tillvaron, trots att tröttheten ännu tog över vardagen. Men i och med att vi kommit fram till "vårt system" kändes det som att allt löpte på fint.

Hade trappat ner kortisonet efter ordinationen. Skulle ta bort 5 mg/2 veckor. När jag gladeligen var nere vid 20 mg började det såklart blöda igen! Grymma, grymma öde tänkte jag!

Tog kontakt till gastropolikliniken (som btw är helt ljuuuuvliga) och en läkare ringde upp för att meddela att jag måste höja dosen igen till 40 mg. Vid det tillfället var jag redan så otroligt trött på alla biverkningar kortisonet gett mig, och jag blev riktigt sur! Meen, det var bara att bita ihop och försöka vara glad att det nu ändå finns en medicin som hjälper mot det här.

Hade ett poliklinikbesök i juni efter kolonoskopin och i samband med relapsen. I och med att det började blöda igen vid 20 mg kortison så bestämde vi att jag ska börja med Azamun. Började med en liten dos, för att sedan trappa upp det till den slutgiltiga dosen som räknas ut baserat på kroppsvikten. Därmed följde också en massa blodprovskontroller titt som tätt. Men alla värden hölls i sin ordning. Läs mera här: 
http://kolitmamma.blogspot.fi/2014/01/immunsuppression-forsamrat-immunforsvar.html

Som jag tidigare nämnt så gör kortisonet så att man är "speedad" hela tiden, man skulle ha god lust att göra någonting hela tiden och det var svårt ibland att låta bli. Men de gånger jag utnyttjade energin och passade på att städa, så sen då effekten slogs bort på eftermiddagen så var jag dubbelt så trött. Så det var att försöka ta det lugnt. Det som hänger ihop med att vara "speedad" är hjärtklappningar, darrningar och svettningar.

På nätterna sov jag dåligt pga kortisonet, eller så hade flickorna ärende av olika skäl på natten, som ju hör till med småbarn. Det är ju inte så bra kombination med tanke på återhämtning, men vad gör man?

Det värsta av allt var den där jävla spegelbilden (märker att jag gärna lägger in lite fula ord när jag skriver om det här, så mycket hatar jag den där medicinen). Moonfacet började ta form och det där extra hullet på magen blev sakta och sakta mer och mer. ÄCKLIGT! Försökte intala mig själv att det är övergående, jag äter den här förbannade medicinen som gör att jag ser ut såhär. Men hann nog bara tänka den positiva tanken till slut så kändes det lika jävligt igen. Alla vet ju inte det, utan tror att jag bara sitter här hemma och äter. Har aldrig haft problem med min kroppsuppfattning, förutom under graviditeterna då, då jag gick upp ganska mycket i vikt. Så att riktigt hata sin spegelbild tog/tar nog ner humöret. Kortisonet sägs ju ge ökad matlust och kan väl inte direkt påstå att jag har ett ökat behov av att äta, men chokladsugen kommer jag alltid att vara nu och då, och det är inget nytt :)

Men så hade jag ju inte motionerat på länge heller, så inte undra på att allt som man äter fastnar på oönskade ställen. Till min vardag hör gympa och vardagsmotion till och i vintras blev det mycket barnvagnspromenader, och de saknade jag nog så oerhört mycket i somras. Att få bli trött av fysisk aktivitet och inte pga sjukdom eller medicinbiverkning, vad skönt det skulle vara.

Minns att jag i någon mera bitter stund tänkte på alla "soffpotatisar", som är friska och krya men klagar på sjuka ryggar och trötthet pga för lite frisk luft men ändå inte förmår sig ut och motionera. Dom skulle bara veta hur gärna jag hade gått en 10 km promenad med flickorna. Eller ett pass BodyCombat, oj, sjutton så skönt det vore!! Och hade de klagat ens lite inför mig hade jag sparkat upp dom från den där jävla soffan ;)

Men sakta mak under nedtrappning av kortisonet och det att Azamun sattes in så slutade det blöda och magen började fungera rätt så normalt igen.

Vi gjorde den enda utflykten vi hade planerat för sommaren, ett besök till Mumindalen. Det var roligt och givande för både stora och små :)
Fast den utfärden skulle ju inte heller gå utan dramatik. Hade haft vad jag själv kommit fram till halsbränna pga järnmedicinen och tänkte att jag måste meddela detta och att jag provar med att sänka dosen till en tablett om dagen. Det var dagen innan utfärden till Nådendal. Påväg till Nådendal och Mumindalen, då vi befinner oss i Salo ringer läkaren. Berättar mina symtom som jag haft, brännande och lite tryck över bröstet men att det hjälpte med Rennie och Gaviscon. Läkaren ville ändå försäkra sig om att det verkligen inte är frågan om propp i lungan eller hjärtinfarkt (!!) då det finns ökad risk för blodpropp med Azamun-medicineringen (ytterst ytterst liten dock). Läkaren bad mig att söka mig till jourpolikliniken för EKG, lungröntgen och blodprov. "JAHA", tänkte jag. "Kan jag få åka till Mumindalen först?!"
Så, det var att vända om och köra till sjukhuset. Vilken tur har man fördelar som personal och allt gick undan och smidigt. Allt såg bra ut och läkaren som tog hand om mig skojade och sa "Sinne Muumimaailmaan vaan" (Mot Mumindalen bara). Och så gjorde vi. Kändes lite onödigt med allt detta pådrag, men samtidigt är det ju skönt att veta att saker och ting sköts som de ska. Tur var förstod Carolin aldrig att vi var tvungna att vända, utan trodde allt hörde ihop med utfärden. "Inte Mårran Mumindalen inte" sa hon flera gånger på vägen. Men visst fick vi se Mårran och henne pratar hon om ännu idag :)

Lite mera info om kortison för den som är intresserad:

http://www.prednisolon.se/prednisolon-biverkningar.html

http://www.prednisolon.se/funktion.html