Sjukhusbesök och kolonoskopi

Hade tid för kolonoskopi på Mejlans 14.5.

Det var en lång och tung väntan. Tröttheten tog över och frustrationen växte. "Hur kan det vara såhär, det är ju inte klokt" tänkte jag. Jag var väl uppe vid 20 wc besök om dagen. Att inse att man är sjuk, fast man är sjukskötare själv, är nog svårt. Eller är de just för att man har det yrket som det blir svårare? Som mamma ännu till, att sätta sina egna behov före barnens, det kan man väl inte göra? Vi ska leka och stoja och åtminstone två gånger om dagen måste vi ut och leka, oberoende om det regnar eller inte. Varför fattar man inte, just då, jag gör det ju nu, att det bästa är väl om mamma är i skick och mår bra som barnen också har det bra. Som tur har flickorna farmor här nära som mer än gärna ställer upp och hjälper till.

Anyway, om nätterna, när man sprang på wc och låg sömnlös så kom de där tankespökerna fram. "Tänk om det är cancer dom hittar". Fast man vet att det är helt onödigt att tänka så, och att mina symtom ändå är precis som vid Ulcerös kolit, så pga av tröttheten och all frustration går det inte att stänga bort de tankarna. De tankarna som kanske ännu till tog de sista krafterna ur mig.

Började småningom märka att hjärtat slår i otakt emellan och dunkar jätte hårt. Grymt törstig hela tiden och ännu mera trött. Sådär som sjukskötare gör man ju det man kan, så jag ordnade så jag fick dropp här hemma. Det var fredagen den 10.5. Droppade en påse på morgonen och en påse på kvällen. Till natten kändes inte allt okej ändå, så jag bestämde för att åka in till sjukhuset, då jag hade tagit bort kanylen redan. Tänkte att jag behöver säkert lite dropp till över natten, sen åker jag hem igen.

Dropp hemma i vardagsrummet

Men det visade sig bli ett längre besök. Hemoglobinet hade sjunkit och låg just över 100, infektionsvärdet (CRP) hade stigit, andra tecken på uttorkning hade jag, jag hade stegring och en snabb puls. Blev intagen för dropp, och på lördagen var det så illa att det så gott som sprutade blod och koagel hela tiden.  Då var jag nog säker på att jag kommer att dö, och jag saknade mina flickor oerhört mycket. Carolin hade lärt sig säga "mamma pipi masun" och berättade gärna det åt andra.  Man funderade att ge blod ifall Hb hade sjunkit ytterligare, men det höll. Man påbörjade på lördag och själv tyckte jag det nu var OK, Prednisolon (kortison) 40mg + 20 mg. Det hade effekt och lugnade i alla fall lite på wc springandet. Man bytte droppet också till ett näringsdropp (NutriFlex).

På söndag var det morsdag, och jag fick åka på permission från sjukhuset för att fira. Vi hade tänkt ha morsdagslunch hemma hos oss tillsammans med Jonas mamma, farmor och mormor. Planerna höll, fick komma hem och äta med familjen, de hade ordnat och fixat så fint :) Men grymt var det att behöva åka tillbaka till sjukhuset på kvällen. Hade aldrig varit så många nätter borta från flickorna, och Corinn var bara knappt ½ år. Men pappa Jonas klarade det utmärkt och idag kan man väl, för att se något positivt i det hela, att det bara var nyttigt att vara tvungen att vara borta, för att se att de klarar sig nog här hemma utan mig :)

Morsdagsblommor. Vitsippor plockade av Carolin.

Stannade på sjukhuset till tisdagen, då det var dags för kolonoskopi. Jonas kom med och vi åkte ambulans till Mejlans. Hade tömt mig med CitraFleet, bara gott att säga om det! Smakar okej och bara två glas att dricka.

Var nog lite nervös förstås, har så dåliga erfarenheter av smärtsamma undersökningar från tidigare. Men jag fick Oxanest och Midazolam intravenöst och undersökningen gick hur bra som helst, och inte mer än en halv timme tog det.

Man konstaterade att hela tjocktarmen är inflammerad, lindrigt, men lätt blödande.

Nytt för mig var att man ger något slag poäng som kallas Mayo Score, har inte riktigt kommit underfund med hur dom räknar det och vad det betyder, men ska ta reda på. Mitt Mayo Score var 8, av 12.

Lite ajabaja fick jag höra då man avslutat Asacolen då jag var symtomfri, läkaren menade att om man har en diagnos så äter man Asacol hela tiden, men en liten dos. Det har en cancerskyddande effekt.

Eftersom kortisonet hade bra effekt fick jag föreskrifter på nedtrappning av den, och skulle åka hem och vänta på svar på provbitarna som man tagit under kolonoskopin. Åkte ambulans tillbaka hem till vårt sjukhus och for sedan hem därifrån.

Efter det här blev jag nu patient på Mejlans, och det kändes skönt. Där är de experter och jag får vara som vilken annan patient, inte personal.