Svåra beslut och en stor omställning

Efter sjukhusbesök och undersökningar var det skönt att veta vad det verkligen är, hur tarmen ser ut och framför allt att det finns det en PLAN (och inga cancerknölar). Att leva i ovisshet som jag hade gjort de senaste två månaderna var riktigt "pain in the ass" (bokstavligt).

Försökte få vardagen att gå ihop hemma, men det gick inte så lätt. Var så fruktansvärt trött, samtidigt som kortisonet höll mig igång på ett obehagligt sätt. Kändes som att man kunde ha storstädat och grejat med en massa, sprungit en maratonlopp, men samtidigt var kroppen så slut. Så när eftermiddagen kom och kortisoneffekten lite släppte, var jag som en trasa. För att sedan ta eftermiddagsdosen, och vara vaken om natten. Att försöka få barnen att sova dagssömn samtidigt, så att man själv skulle få lite vila, det var ju inte att räkna med och sällan lyckades det.

Efter två månaders närings- och blodbrist konstaterade jag, med grym själanöd, att jag helt enkelt inte orkar ta hand om flickorna ensam just nu. Funderade först själv hur vi skulle lösa det, om Jonas kan får sjukledigt? Men det funkar ju inte så. Det var sedan Jonas som kom med idén att vi borde kanske lägga Carolin i dagis. Min första tanke var "Är du inte riktigt klok?" Men innan jag hann säga det, så kom jag fram till att det är väl just det som är lösningen. Så jag började ta reda på och ringa runt, och några dagar senare hade vi beslut om att Carolin ska få gå i dagis juni och juli. Har själv alltid ansett att om jag är hemma så behöver inte mitt barn vara på dagis. Att dessutom göra beslutet så snabbt och tanken att min lilla unge ska börja gå på dagis, för att mamma är sjuk och orkeslös, det var riktigt jobbigt för mammahjärtat. Som tur fick vi stöd och tillfälle att bolla tankar med en professionell i form av familjeterapeut, om allt som hänt under de senaste månadera (för att inte glömma sorgen att tvingas sluta amma). Det är svårt att förstå hur stor betydelse det har och hur gott det gör att prata med en vilt främmande person som kan se objektivt på situationen och eventuellt lösa upp tråden där det blivit lite snurr. Sunt, det är det :)

På något sätt, efter att ha insett att nu går det helt enkelt inte klart längre, så går det upp saker och ting för en. Det var vid den här tidpunkten som vi på riktigt satte oss ner och planerade sommaren, eller INTE planerade sommaren heter det väl, och kom fram till vad som PÅ RIKTIGT just nu är viktigt. Så alla måsten och borden som man många gånger har under sommaren valde vi helt enkelt bort. Att sänka kravribban REJÄLT och bara göra det som känns bra för oss, i den stunden, vid det tillfället. Det var ju lättare för mig än för Jonas nog, men förändring blev det :)

En oerhört skön känsla att komma fram till. Underligt att något så självklart ska vara så svårt att förstå?!

Att sedan, när jag börjat må bättre och symtomen minskar, komma ihåg att hålla den där kravribban på samma nivå och inte börja med "jag borde" och "jag måste", det är nog utmanande ibland.

Under hela den här tiden har vi haft ett fint stöd av familj och nära vänner. Farmor som ställer upp lediga dagar, mamma som åker ner från Österbotten och alla vänner jag har som orkat lyssna i telefon! Guld värt, fina ni!

Trots allt så hände det också mycket roligheter under tiden. Hade t.ex sedan länge planerat gå på P!NK konsert på Hartwall arena i maj med mina tjejkompisar. Funderade länge och mycket på om jag verkligen kunde gå. Föreslog åt dem att jag kan sälja min biljett då det för min del inte kommer att kunna bli så mycket mera än konserten. Fick då ännu springa ganska ofta på wc och tanken på wc köerna gjorde mig nervös. Men bestämde att ändå åka iväg och se konserten och det gick riktigt bra. Och P!NK levererade STORT som vanligt, den superkvinnan!

Dagen efter konserten märkte jag att jag har en hel massa utslag på rumpan och baklåren och upp runt midjan. Undrade ifall jag suttit på någon extra smutsig stol på konserten, eller vad var det? När jag tittade mera noggrant så såg de ut som acne, och så var det. Någon slags reaktion av kortisonet tror man. De försvann, fick några ärr, men har tur nog inte kommit tillbaka.



Det blev också 30-års fest i Borgå också i maj. En jätte rolig sådan, för att inte prata om en rolig bilresa dit. Min mamma och hennes man var hos oss och skötte om flickorna under tiden.

Midsommarnaglar